"Dagen då jag framstod som en surfare från Kalifornien"

Har man intervjuats för en tidning finns det stor chans att man blivit parafraserad. Det finns inget huvudsakligen fel med detta och oftast hjälper detta till att minimera den intervjuade personens språkliga brister, tvekan, upprepningar och grammatiska fel. Man framstår alltså som mer vältalig och tydligare än man egentligen var under själva intervjun.

Journalister gör inte detta av snällhet, utan för att göra sina texter kortare och mer lättlästa.

Raka motsatsen till detta är när man felciteras, en allvarlig situation som har sina egna regler för att åtgärdande.

Men det finns också en situation däremellan. Jag har blivit intervjuad flera gånger i egenskap av talesperson för ett projekt av en tidning vars ton tenderar åt det avslappnad, med ordlek och småroliga rubriker. Innehållet i mitt budskap har inte snedvridits, vilket ju är bra, naturligtvis. Ändå har mina ord omskrivits till ett mer tillbakalutat register, som jag kände inte representerade mig. Den nonchalanta tonen hjälpte inte heller själva sammanhanget jag intervjuades i. Det rörde sig om som ett känsligt läge för organisationen jag företrädde.

Det finns naturligtvis väl definierade spelregler för att kontrollera citat och för att kräva att de rättas vid felcitering. De flesta som jobbar med medierelationer förstår dock att det är kontraproduktivt att gå ut alltför hårt med detta. Men det finns alltid utrymme för att tala uppriktigt med journalisten i frågan och att diskutera dessa gråzoner. Om inte annat, för att få en bättre uppfattning om hur mycket goodwill det finns på andra sidan, och därmed kunna anpassa sin inställning till nästa gång.

 Sergio Guimaraes, Speaking of PR